Så kom hon till oss, lilla Kerstin!

Här kommer min/vår förlossningsberättelse. Inga alltför äckliga/jobbiga detaljer för det fanns faktiskt inga sådana under denna "drömförlossningen". Ja ni vet ju att vattnet gick klockan 02.17 på natten. En halvtimme efter att jag hade pratat med förlossningen och fått tiden så började värkarna komma. Sov ingenting efter det! Det var riktiga värkar som jag lätt kunde klocka med hjälp av värktimer. Dom var fortfarande oregelbundna och inte alltför smärtfulla när resten av familjen kom upp. Jag skickade ett SMS till mamma att det inte var nån idé att hon gick till jobbet. Hon kom upp vid 9 och hämtade Gunnar och då började värkarna bli ganska smärtsamma, men forfarande 8-9 min emellan. Strax efter 10 började värkarna komma med 5-6 min emellan och det var dags att börja packa in oss i bilen och ge oss iväg. Strax efter 11 kom vi in på förlossningen och blev uppkopplade för att mäta värkarna. Knappt 20 min lyckades jag ligga stilla innan jag var tvungen att ringa sköterskan, ville röra på mig under värkarna nu, så smärtsamma var dom. Stå lutad mot ett bord och gunga var det enda som hjälpte lite grann. Hon tyckte det var bäst att gå till förlossningsrum direkt och kolla om jag hade börjat öppna mig. Strax efter 12 var jag öppen 4 cm och vi började diskutera smärtlindring. Jag stod på mig med lustgasen och vägrade ta den (oh vad jag är glad för det idag!!). Efter 20 min skrek jag efter ryggbedövningen. BM kollade om jag hade öppnat mig mera och jovisst 1 cm till. Hon förklarade att hon trodde att det nu skulle gå ganska snabbt och att EDA inte skulle hjälpa. Hon rekommenderade "västerviksblockaden" som en vanlig läkare kan lägga. Visst visst sa jag - vad som helst!!! Under tiden jag fick den (ca 5 min) öppnade jag mig ytterligare 3 cm. Att ta den bedövningen gör ganska ont, men ingenting i jämförelse med värkar och efteråt var det som en dimma lyftes från mina ögon och allt klarnade igen! All smärta försvann! Det enda jag kände vid värkarna var ett tryck neråt, men inget som gjorde ont! Oskar säger att det var som dag och natt. Strax efter 13 var jag helt öppen och det var dags för bebis att komma ut. Vid detta laget gick Oskar ut, som vi hade bestämt innan. Jag satte igång att krysta först lite försiktigt och sedan mer och mer. Mellan krystvärkarna låg jag och pratade och skojade med den underbara barnmorskan och sköterskan jag hade. BM var helt övertygad om att det var en liten Kerstin där inne, det såg hon på huvudet sa hon ;-) När Kerstin väl tittade ut var egentligen enda gången jag kände smärta efter bedövningen och då skrek jag rakt ut hur mycket jag ångrade mig. Lite sent för det nu, tyckte BM ;-) Väl ute frågade jag vad det blev, men det skulle jag snart få se. BM ville INTE berätta!! Uppe på mitt bröst låg hon sen, denna lilla. Inte mycket större än Gunnar när han kom! Oskar kom in lite senare när dom hade "städat upp" och fick oxå se henne. Vi fick några timmar när vi bara myste och begrundade vårat andra mästerverk =)